Brushanarna på Håslövs ängar på 1990-talet


Brushanens lek tillhör den svenska naturens mest spektakulära skådespel. Eftersom landskapet har förändrats har arten minskat i södra Sverige och få spelplatser återstår idag. På Håslövs ängar kan man fortfarande uppleva den fascinerande tillställningen som nu i maj pågår för fullt.

Vid ängarnas parkering möts jag av ett par ängsligt varnande tofsvipor. De har redan kläckt ut och i kikaren kan jag se två små näpna dunungar som trippar fram mellan tuvorna. De flesta viporna verkar dock fortfarande ligga och ruva. 

Utifrån ängarnas centrala delar kommer ett högljutt följe. Fem vackert kopparfärgade rödspovar drar hetsigt kors och tvärs över de vidsträckta ängarna i karaktäristisk vinglig spelflykt, allt medan de låter höra sin vittljudande gnälliga stämma. De landar i en fuktig svacka bland lysande kabbelekor. 

Ängarna sjuder av liv. Från skyn kastar sig brummande enkelbeckasiner ner bland drillande storspovar och ivrigt hamrande rödbenor. Jag vandrar vidare ut längs vägen som löper runt reservatets östra sida och snart stöter jag på brushanen, strandängarnas stolta musketör. Brushanen tillhör tillsammans med tjädern, orren och dubbelbeckasinen, våra lekande fåglar.  År efter år återvänder fåglarna till samma platser för att spela.

De största spelplatserna ligger på små kullar ute på de flacka ängarna men även här, rakt framför mig på vägbanken, finns en mindre spelplats. Jag närmar mig försiktigt och får uppleva spelet i all sin prakt på bara 30 meters håll. Det är ett förvirrande skådespel. Ett tiotal plymförsedda hanar rusar till synes planlöst runt på vägen med yvigt uppspända fjäderkragar. De gör snabba utfall, höga krumsprång och skenmanövrer. Sekunderna efter är hanarna som förbytta och står orörligt bugande, frusna som statyer under flera minuter. 

Knappast någon hane uppvisar samma färg på sin fjäderdräkt, något de är ensamma om i fågelvärlden. Plymerna kan vara allt ifrån svarta, rostbruna och vita till brokigt grå eller gula. Ofta är bröstplymerna och nackkragarna vattrade, som om någon slarvat med penseln och stänkt färg lite här och där. Hanarna har liknande färg på plymerna år efter år och kragstorleken ökar, liksom hos vissa människor, med stigande ålder.

Strandängens stolta musketör

Hane med stolt krås

Man skiljer i huvudsak mellan två olika sorters hanar. Dels finns det ”territoriella” hanar som aggressivt bevakar ett tallriksstort revir på spelplatsen. I slutet på spelperioden kan man tydligt se hur reviren är fördelade eftersom gräset ofta är helt bortnött inom det område som varje hane envist försvarat. Utöver de ”territoriella” hanarna finns det fåglar som brukar kallas ”satellithanar”. De är i majoritet och flyger runt i större eller mindre flockar mellan olika spelplatser för att dyka ner där honorna finns. ”Territoriella” hanar bär generellt mer diskret färgade kragar än ”satelliterna” och fåglar med vita krås tillhör vanligtvis satelliterna.

Plötsligt kommer en flock med två honor och åtta efterföljande hanar in på arenan och det blir åter liv på spelplatsen. Två av hanarna ryker ihop likt stridstuppar. Med blixtsnabba attacker hugger de med näbbarna mot varandras kragar så att fjädrarna yr. Vingarna arbetar frenetiskt. Med jämna mellanrum hörs vingsmällar då någon av kombattanterna får in en högerkrok. Lika fort som slagsmålet blossat upp tar det slut och de stridande återgår till sina märkligt frysta positioner. 

Brushonan är något mindre än hanen och saknar de färgglada plymerna. Ser man henne utanför spelplatsen skulle man nästan tro att hon tillhörde en annan art. Honan är den aktiva parten i frieriet. Hennes val av partner görs då hanarna står orörliga. Omsorgsfullt och tålamodsprövande går hon runt och granskar sin tilltänkta kavaljer. Då hon gjort sitt val lockar hon iväg hanen utanför spelplatsen där parningen sker. Under spelveckorna kan hon para sig med flera olika hanar och följaktligen kan de fyra-fem ungarna i kullen ha olika fäder!

Brushanarnas storhetstid är kort och redan vid midsommar tappar de sina vackra plymer. De får då samma oansenliga dräkt som honorna. Medan hanarna drar mot södra Afrika lämnas honorna ensamma kvar att ta hand om ruvning och uppfostran.

Håslövs ängar 1999

Brushanen var förr vanlig över stora delar av landet och på flera håll höll man fågeln i fångenskap för köttets skull. Då Carl von Linné under sin Skåneresa 1749 besökte Marsvinsholm fann han brushanar som gick fritt i den stora sätesgården: ”Brushanar gingo i huset hemtamde med sina under halsen lösa och långa fjädrar, alla olika till färgen…”  
Efter 1800-talets torrläggningsföretag drabbades brushanen av en kraftig tillbakagång. Under 1900-talet har minskad betesdrift, framför allt i Sydsverige, bidragit till att spelplatserna vuxit igen och endast ett fåtal spelplatser kan nu beskådas. 

Tillbaka