Projekt havsörn och åtelverksamhet



Det blir ofta trängsel kring matningsplatsen.

För hundra år sedan var havsörnen en relativt vanlig fågel i Sverige och den häckade till och med på ett par platser i Skåne, bland annat på Ryssberget, vid Ringsjön, Finjasjön och på Hallands Väderö. Liksom många andra rovfåglar betraktades havsörnen som konkurrent till människan och under 1800-talet inleddes en systematisk förföljelse där alla medel var tillåtna. Fåglar sköts, ungar slogs ihjäl och bon revs ner. Havsörnen fridlystes 1924 men fredningen kom sent. Endast en liten spillra på ett 30-tal par återstod i hela landet.
En svag ökning av beståndet noterades under 1950-talet men just som utvecklingen var på väg åt rätt håll kom miljögifterna. Bekämpningsmedlet DDT introducerades och inom ett par decennier hade giftets nedbrytningsprodukter anrikats i örnarna i sådan mängd att deras fortplantningsförmåga allvarligt försämrats. Örnarna lade färre ägg samtidigt som allt fler häckningar misslyckades. 1971 startade ”Projekt Havsörn” i Svenska Naturskyddsföreningens regi för att om möjligt försöka rädda fåglarna. Projektet har bland annat innehållit inventeringar, boplatsskydd och miljögiftundersökningar av ägg. 


De flesta övervintrande havsörnarna i Vattenriket är årsungar.

En annan viktig del av projektet har varit vinterutfodring av giftfri mat. På ett hundratal platser i landet har privatpersoner och naturvårdsorganisationer lagt ut slakteriavfall och döda grisar åt örnarna och denna åtelverksamhet har även pågått på två platser i Kristianstadsbygden. Ungfåglarna är dåliga jägare och den lättillgängliga födan har bidragit till att deras överlevnadsmöjligheter ökat under den första kritiska vintern. 


Åteln utgörs främst av slakteriavfall, här frysta grislungor.

I Kristianstads Vattenrike påbörjade Christer Neideman regelbunden örnmatning vintern 1968-69. Områdets andra åtel belägen vid Tosteberga sköts av Lars Jarnemo och hans familj sedan 1976-77. Utfodringen vid åtlarna sker vanligtvis två gånger i veckan och består framför allt av frysta grislungor. Tidigare användes även griskroppar men ändrade regler för hantering av döda tamdjur har förhindrat denna annars så utmärkta örnföda. 

Efter 1900-talets förföljelse och giftbelastning har örnstammen repat sig. Projekt havsörn har gett resultat och efter ett halvt sekel med starkt nedsatt fortplantningsförmåga är häckningsresultaten numera normala igen. Troligen finns det idag uppåt 300 havsörnspar i Sverige och örnarna har återetablerat sig i många av de områden som de tidigare försvunnit ifrån. Efter hundra års frånvaro har fåglarna bland annat återkommit som skånska häckfågel och idag finns det sannolikt en handfull par i landskapet. 

Ett av de största hotet mot örnarna idag är det moderna skogsbruket. Havsörnen bygger vanligtvis sitt bo i en kraftig tall och redan första året kan nästet väga över 100 kilo. Får örnarna vara ifred byggs boet troget på år efter år och det är inte ovanligt att det till slut väger över ett ton och är flera meter högt och över två meter brett. Stora träd med tillräckligt bärkraftiga grenar bildas i södra Sverige som regel inte förrän trädet är en bit över hundra år och dessa träd blir i dagens monotona skogar allt ovanligare. I Lappland är boträden ännu äldre, i medeltal 350 år. 

Men det räcker inte att spara befintliga boplatser. För att örnarna ska kunna finna lämpliga boträd i framtiden måste vi i redan idag se till att skogarna har inslag av gamla kraftiga träd som orkar bära upp havsörnarnas tunga risborg. 

Länk till Projekt Havsörn

Tillbaka