Kulturbärare får ålakusten att leva


Hånsa och Maria Blombärg. Foto åsa PearceMaria Blombärg och Hans-Inge, Hånsa, Olofsson har utvecklat ålagillen som upplevelseturism. Foto: Åsa Pearce
Ålafiskare Hans-Inge Olofsson,Hånsa, sitter böjd över näten utanför Tvillingaboden. Veckorna innan ålamörkret lägger sig ”bödar” han nät och syr i ”sköde” där fjolårets storm rivit sönder ”hommorna”. Snart tar fisket och ålagillena vid. Stygn läggs till stygn och sakta men säkert blir ålbottengarnen användbara igen.

– Det stora arbetet gör vi på land när vi tittar över redskapen innan fiskesäsongen börjar, säger Hånsa. Han tog över åldrätten för tjugofem år sedan efter sin far Olof Persson, som tagit över från sin far Per Hansson på 1920-talet. Ålfisket i Hanöbukten har ärvts i generationer. Redskapens utformning är urgammal, men materialen moderna.

Fakta om ålen
• Larverna kläcks i Sargassohavet och driver med Golfströmmen till Europa som 7,5 cm långa glasålar. ålar
• Vid kusten får glasålen gul färg. Gulålarna stannar vid kusten eller vandrar in i åar och bäckar.
• När ålen blir 10–25 år ändrar den färg igen till svart på ryggen och silverblank på magen, så kallad blankål.
• På hösten börjar blankålen sin vandring till Sargasso. Det är dessa ålar som vi fiskar.
• Honorna kan bli 1,5 meter långa, hanarna 0,5 meter.
• Under den 750 mil långa färden till Sargasso äter ålen ingenting. Efter leken dör de.
• Sedan 1970-talet har mängden glasål som når Europas kuster minskat med 99 procent.
• Orsakerna tros vara vandringshinder, ändrade havsströmmar, överfiske och miljögifter.
• Forskare är rädda att ålarna snart är för få för att hitta varandra i Sargassohavet.
• Om ålen försvinner är det ett hårt slag mot den biologiska mångfalden och en katastrof för fiskare.
• EU har beslutat om en återhämtningsplan.
• I dag är ålfiske förbjudet i Sverige, med undantag för vissa yrkesfiskare. Fisket ska halveras, vandringen säkras
och importerad glasål sättas ut.
• Ålakademin startades 1994 och arbetar för att värna ålfisket och traditionen med ålagille.

– Den där homman gjorde min far till mig när jag började fiska. Stommen är kvar men i stort sett hela nätet är utbytt. Nyare och ljusare garn avslöjar vilka partier som knutits om. Också fiskets förutsättningar har förändrats över tiden. Färre fiskar och mängden ål i havet har minskat dramatiskt.

– Av den gamla ålakusten är det bara lite kvar. I dag får vi lägga näten djupare för att få lika mycket ål. Det var långt ifrån givet att Hånsa skulle bli fjärde generationens ålafiskare. Först efter tio år i Göteborg med olika arbeten bestämde sig Hånsa, då 36 år gammal, att ta över fisket efter sin far.

– Jag kunde jobbet och trodde att det skulle bli bättre fiske med tiden, säger han. Tvärtom blev ålarna färre, men Hånsa hittade ett nytt sätt att leva. Ålagillen blev en del av en växande upplevelseturism.

– Pappa var helnykterist och tyckte inte att man skulle tjäna pengar på att folk drack brännvin.

Det hade däremot inte Hånsa några problem med. När han tog över 1986 hörde folk av sig och ville komma på gille. Och efter hand blev propåerna allt fler och Hånsa hade hittat sin nisch.

– Att ordna gille låg naturligt för mig. Jag tycker om att visa upp fisket och ta hand om folk. Tillsammans med hustrun Maria Blombärg utvecklade Hånsa ålagillena till en helkväll med skrönor, musik och god mat.

– Folk uppskattar att sitta i en ålabod vid havet, höra hur det blåser.

I dag har Hånsa och Maria ett hundratal ålagillen per säsong. Ålen fortsätter att minska i antal och finns nu med bland WWF:s rödlistade arter. Trots det tror Maria och Hånsa på en framtid för ålfisket. Och att fiskarna faktiskt gör ålen en tjänst.

– Utan fisket finns det ingen som sätter tummen i ögat på kraftverken. Att uppleva ålagillen är dessutom en urgammal svensk tradition som vi för vidare, säger Maria.

Ålafisket har av tradition varit en manlig domän. Att ha en kvinna inblandad ansågs ge otur.

– Det har sagts att ett ålagille är ”en bunt karlar som går in i en ålabod en sen kväll och kryper ut nästa morgon utan att minnas någonting”. Maria skrattar, men berättar hur hon fått kämpa för att ändra den attityden.

Med tiden har Maria visat att ”ålakärringar” tvärtom är lyckobringande. Tillsammans med två kvinnliga företagare har hon satt ihop ett koncept med ”konst- och gourmetvandringar” längs ålakusten.

– Deltagarna ska få äta gott, hälsa på hos konstnärer, promenera längs havet, uppleva viskvällar och och går vågor utanför och lyssna på berättelser. Det är en lisa för själen, säger Maria.

Maria Blombärg ser den nya turismen som ett sätt att bevara en levande kulturmiljö.
– Vi är kulturbärare, som gör att ålakusten kan leva. Tänk om alla ålabodar i stället blev sommarställen. Det vore tragiskt!


Läs mer

Kustnära delar av Hanöbukten
Fiskar i Vattenriket
Ålens fortlevnad. Rapport från seminariet ÅL 2010 i Åhus 20-21 april 2010

Ålakademins hemsida

 

Tillbaka